melankolia

Livet är en kamp just nu. Mellan känslor och förnuft, mellan hjärta och hjärna. Mot klockan.
Ge mig ett ljus, snälla.

Jag är rädd. Mörkrödd och osäker på nästan allt. Förutom en sak, och det är att du finns där.

På cykeln på vägen hem höll mörkret på att äta upp mig. Ur varje buske kunde något livsfarligt komma flygande, för att rycka mig från allt, från dig. Irrationellt, löjligt, barnsligt, kalla det vad som helst, men hjärnan kokar på vägen hem genom Lund, i mörkaste natten. För många finns det inget så tryggt som mörket, men för mig så finns monstret i mörkret.

Finns monstret fortfarande där? För att förgöra mig än en gång? Jag tror det, på riktigt. Det kommer aldrig lämna sin boning, långt in i mitt medvetande. Precis som att det finns saker som alltid kommer ha en självklar plats i mitt hjärta, så finns det saker som klamrar sig fast, och vägrar ge upp sitt utrymme.

Jag är starkare än det ovissa! Jag ska gå segrande ur det här. Som så många gånger förr, och igen och igen. Det fins ett obeskrivligt värde i att komma ut på andra sidan, och veta att monstret befinner sig slängre bort än någonsin förr. Trots att det redan är på väg tillbaka.



Ge mig ro, frid och styrka.

De ord du sveper in mig i är så vackra och utrycksfulla, och jag blir varm i hjärtat av tanken på dig.

Ja, jag är snäll och ihärdig, och du är omotiverad pessimistisk. Du borde faktiskt ha lärt dig en läxa vid det här laget!
Jag har bästämt mig för att spendera helgen utom räckhåll. Jag vet att jag lovade dig att inte ringa, och att låta dig ringa, och då är det elakt av mig att bara stänga av mobilen, men det måste bli så.....

Förlåt, när jag kommer tillbaka till civilisationen så ska jag vara din lite mer!

Du spökar omkring i mitt medvetande som en dimma, som jag inte får grepp om. Jag vet inte vad jag ska säga, mer än att jag gör mitt bästa för att förstå dig.

Du är utan tvekan den mest komplexa människa jag lärt känna, och ta det som en komplimang. Men jag är inte på din nivå och jag förstår dig inte. När vi pratar med varandra i telefon är du så solklar, men du i telefonen och du på bloggen går inte alls att pussla ihop.

Om du vill at vi ska fortsätta utveckla vår kontakt så får du ta tag i dig själv och höra av dig. Jag är ledsen att behöva vara låta så hård mot dig, men det är så det funkar, om man har med mig att göra. Jag är rak och ärlig....

Fyra dagars total mental avkoppling, tillsammans med goda vänner. Kroppen är slutkörd, men sinnet är klarare än någonsin

I början är det lätt, det finns mycket att välja på, och det är bara att ta för sig. Man kan ju till och med välja färg!
Men efterhand blir det svårare och svårare, och till slut kommer man till en punkt där varenda liten muskelrörelse kan vara förödande. Det är oundvikligt, så småningom kommer fel pinne röra på sig, och om man har riktig otur kommer hela högen rasa ihop. Då blir det någon annans tur att bara plocka till sig.

När det blir min tur igen kan jag kanske plocka en pinne, eller två, men sedan börjar kampen igen. Det går runt på det här viset, tills det bara finns några få pinnar kvar. Det sista brukar vara lättast, men det är ingenting som säger att man vinner för att man får de sista.

Om man vill, kan man översätta, och förstora upp, så att bergochdalbanan av lycka som förbyts i förtvivlan speglar livet.
Mitt liv.
Just nu.

Ge mig nåden att få gråta. Gråta som ett barn.

Ångesten ligger som en dimma över mitt medvetande.

Den tar sig in i varenda liten vrå, men ändå går den inte att ta på, den går inte att greppa eller fånga.

Den skymmer min syn och försvårar min färd, och jag vet inte hur länge den kommer finnas där.

Vid nästa kulle kan den vara borta, för att dyka upp igen när nästa dal kommer.

Trots de oberäkneliga nyckerna känner jag ändå igen den redan innan den kliver in genom dörren. Jag vet vilken kamp vi kommer utkämpa, och utgången är alltid densamma.

Den sliter mig i stycken tills mörket kommer och överbemannar den.
Mörkret är min räddare, och min värsta fiende.

Himlen skiftar blå och svart, från andra sidan hör ni stans midnattsbrus
Avlägset ljus från bilarna, ingen ser när du smyger din hand inunder hennes blus
Ni kan sitta där i timmar, och låtsas följa järnvägen långt bort
Se här kommer tågen nu, till fjärran städer där ni aldrig nånsin gått
Jag är född på en fredag, men dom säger att jag är ett söndagsbarn
En brådmogen frukt, färgad av frosten som biter den här stan
Och du vet att jag är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får min glaspärlekyss, ja den gör mig så hopplöst svag
Och jag lovar dig allt, jag aldrig kan hålla,
men jag älskar dig ända tills tiden vänder

På söndagen går vi långt, långt bort och längre bort dit gatstenen tar slut
Vi ser solen ovan fälten, luften kall och snön som ligger djup
In genom gallergrinden till den igenvuxna, kyrkogården
Min kärlek söker efter dina ord, men den kommer aldrig nånsin levande därifrån
Vi går som två akrobater, från en cirkus, trettio meter ovan jord
Som solkatter i fönstret, vi två behöver inga ord
Och du vet att jag är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får min glaspärlekyss, ja den gör mig så hopplöst svag
Och jag lovar dig allt, jag aldrig kan hålla,
men jag älskar dig ända tills tiden vänder

Och du vet att du ska sitta där, ensam på stationsgatan
Och vänta på att, ditt tåg ska gå
Inget kommer att binda dej, inget i din lilla stad
Ingeting håller dej kvar, då
För du vet du måste härifrån, du suddas ut bit för bit
Du tar avsked till allt som var
Men det är säkert många, många månader dit

Solen lyser mot tapeterna, när ni står i mitt kök och tittar ut
På den öde stationsgatan, apelsinhimlen ovanför tar aldrig slut
Det är nånting i din blick som alltid, lämnar mig stum
Jag har mitt Monalisa leende, men jag känner inte dej och ditt mysterium
Jag har aldrig sjänkt dej saker, inga foton, ingen vänskapsring
Men om bara minnet av dina ögon finns kvar, saknar jag ingenting
Och du vet att jag är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får min glaspärlekyss, ja den gör mig så hopplöst svag
Och jag lovar dig allt, jag aldrig kan hålla,
men jag älskar dig ända tills tiden vänder
Jag älskar dig ända tills tiden vänder

Omarbetning av en text skriven av Peter Lemarc

Detta kommer vara en scen, där jag kommer presentera världen ur min synvinkel.

m e l a n k o l i a

för, med och av

k r i s t i n a