Dimma
Ångesten ligger som en dimma över mitt medvetande.
Den tar sig in i varenda liten vrå, men ändå går den inte att ta på, den går inte att greppa eller fånga.
Den skymmer min syn och försvårar min färd, och jag vet inte hur länge den kommer finnas där.
Vid nästa kulle kan den vara borta, för att dyka upp igen när nästa dal kommer.
Trots de oberäkneliga nyckerna känner jag ändå igen den redan innan den kliver in genom dörren. Jag vet vilken kamp vi kommer utkämpa, och utgången är alltid densamma.
Den sliter mig i stycken tills mörket kommer och överbemannar den.
Mörkret är min räddare, och min värsta fiende.
Den tar sig in i varenda liten vrå, men ändå går den inte att ta på, den går inte att greppa eller fånga.
Den skymmer min syn och försvårar min färd, och jag vet inte hur länge den kommer finnas där.
Vid nästa kulle kan den vara borta, för att dyka upp igen när nästa dal kommer.
Trots de oberäkneliga nyckerna känner jag ändå igen den redan innan den kliver in genom dörren. Jag vet vilken kamp vi kommer utkämpa, och utgången är alltid densamma.
Den sliter mig i stycken tills mörket kommer och överbemannar den.
Mörkret är min räddare, och min värsta fiende.
Kommentarer
Trackback
