melankolia

Himlen skiftar blå och svart, från andra sidan hör ni stans midnattsbrus
Avlägset ljus från bilarna, ingen ser när du smyger din hand inunder hennes blus
Ni kan sitta där i timmar, och låtsas följa järnvägen långt bort
Se här kommer tågen nu, till fjärran städer där ni aldrig nånsin gått
Jag är född på en fredag, men dom säger att jag är ett söndagsbarn
En brådmogen frukt, färgad av frosten som biter den här stan
Och du vet att jag är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får min glaspärlekyss, ja den gör mig så hopplöst svag
Och jag lovar dig allt, jag aldrig kan hålla,
men jag älskar dig ända tills tiden vänder

På söndagen går vi långt, långt bort och längre bort dit gatstenen tar slut
Vi ser solen ovan fälten, luften kall och snön som ligger djup
In genom gallergrinden till den igenvuxna, kyrkogården
Min kärlek söker efter dina ord, men den kommer aldrig nånsin levande därifrån
Vi går som två akrobater, från en cirkus, trettio meter ovan jord
Som solkatter i fönstret, vi två behöver inga ord
Och du vet att jag är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får min glaspärlekyss, ja den gör mig så hopplöst svag
Och jag lovar dig allt, jag aldrig kan hålla,
men jag älskar dig ända tills tiden vänder

Och du vet att du ska sitta där, ensam på stationsgatan
Och vänta på att, ditt tåg ska gå
Inget kommer att binda dej, inget i din lilla stad
Ingeting håller dej kvar, då
För du vet du måste härifrån, du suddas ut bit för bit
Du tar avsked till allt som var
Men det är säkert många, många månader dit

Solen lyser mot tapeterna, när ni står i mitt kök och tittar ut
På den öde stationsgatan, apelsinhimlen ovanför tar aldrig slut
Det är nånting i din blick som alltid, lämnar mig stum
Jag har mitt Monalisa leende, men jag känner inte dej och ditt mysterium
Jag har aldrig sjänkt dej saker, inga foton, ingen vänskapsring
Men om bara minnet av dina ögon finns kvar, saknar jag ingenting
Och du vet att jag är hos dej, och du räknar ditt hjärtas slag
Och du får min glaspärlekyss, ja den gör mig så hopplöst svag
Och jag lovar dig allt, jag aldrig kan hålla,
men jag älskar dig ända tills tiden vänder
Jag älskar dig ända tills tiden vänder

Omarbetning av en text skriven av Peter Lemarc