melankolia

Jag är rädd. Mörkrödd och osäker på nästan allt. Förutom en sak, och det är att du finns där.

På cykeln på vägen hem höll mörkret på att äta upp mig. Ur varje buske kunde något livsfarligt komma flygande, för att rycka mig från allt, från dig. Irrationellt, löjligt, barnsligt, kalla det vad som helst, men hjärnan kokar på vägen hem genom Lund, i mörkaste natten. För många finns det inget så tryggt som mörket, men för mig så finns monstret i mörkret.

Finns monstret fortfarande där? För att förgöra mig än en gång? Jag tror det, på riktigt. Det kommer aldrig lämna sin boning, långt in i mitt medvetande. Precis som att det finns saker som alltid kommer ha en självklar plats i mitt hjärta, så finns det saker som klamrar sig fast, och vägrar ge upp sitt utrymme.

Jag är starkare än det ovissa! Jag ska gå segrande ur det här. Som så många gånger förr, och igen och igen. Det fins ett obeskrivligt värde i att komma ut på andra sidan, och veta att monstret befinner sig slängre bort än någonsin förr. Trots att det redan är på väg tillbaka.



Ge mig ro, frid och styrka.